Har gått igenom en hel del skador och otur med mina hundar.
Det började med min älskade Yx, som jag pågrund av hans osäkerhet mot människor valde att låta få somna in när han var 3 år gammal. Det värsta som jag har gjort, och jag saknar honom otroligt mycket. Vi hade precis kommit upp till elitklass i både spår, lydnad och agility.

I samband med att Yx somnade in så kollade vi Gimlis patella, sämsta graden, operation veckan efter. Blev bra och var bra ett år tills nästa knä hoppade ur. Operation igen, blev helt bra och ni som följer oss vet hans fina karriär, han blev Johans tävlingshund efter att jag fått honom uppflyttad till klass 2.

Hyper, min själsfrände, min galna underbara hund. Föll ihop och bara var borta.. 5 år ung.. Lydnadschampion, hoppchampion och högre spår.. Vi hade så mycket kvar att göra tillsammans..

Crut min solstråle, inte ens 5 år gammal, drabbas av en blödning i ryggen och blir förlamad i höger bakben. Får inte tillbaka full rörlighet, men lever och mår bra. Tävlingskarriären är dock över, agilitychampion, lydnadsklass 3 och lägre klass spår.. Min duktiga kille, vi hade ju så mycket mer vi ville testa. Men jag är så glad att du lever och mår bra!

Jag är livrädd att något ska hända med Jinnie eller Lilja (eller någon av våra andra hundar), och jag är rädd att min rädsla ska ta bort min glädje i att träna och tävla. För det vill jag inte! Jag vill njuta av att kunna träna och tävla med mina hundar. Och det gör jag också i nuet. Men jag blir samtidigt rädd när jag planerar framåt, för vilka mål jag sätter upp för oss, att tänk om det händer något så vi inte kan uppnå de målen.
Yx, Hyper och Crut förlorade jag alla när de började bli som bäst på tävlingsplanen. Varga är den hund som jag kunnat tävla med hela vägen, tills jag valde att pensionera henne av egen fri vilja.

Jinnie fick jag tillbaka som min egna hund för ett par år sedan, hon fyller 7 år i år, får höra att det är synd att hon inte varit hos mig hela tiden men det var ett val som vi gjorde och nu är hon hos mig. Och kommer alltid vara det. Hon är liten och lätt och förhoppningsvis kan hon hålla sig skadefri så vi får 3-4 år till tillsammans på tävlingsbanan.

Lilja är helt fantastisk, vi skulle kunna gå hur långt som helst, iallafall skulle hon kunna göra det. Inom vilken gren som jag än väljer att satsa på. Det både gör mig så lycklig att få ha en så underbar hund som hon, samtidigt som jag är sååå rädd att hon ska tas bort ifrån mig!

Vet att jag inte kan gå runt och tänka så, det får mig inte att må bättre och kan förstöra min njutning av att ha roligt med mina hundar. Men tankarna dyker ändå upp, hur mycket jag än slår bort dom så kryper dom sig in..
Via facebook får man följa många människors och deras hundars öden, man läser om skador och hundar som blir sjuka. Jag blir så kall och så rädd och lider så med dom människor som går igenom detta. Jag har själv gått igenom en hel del..

jag vill inte att min rädsla för att mina hundar eventuellt kan råka ut för skada eller sjukdom ska förstöra våran gemensamma glädje och våran karrär tillsammans.