Min älskade Yx. Det var jag som tog beslutet att du inte längre skulle leva.
Det är 9 år sedan nu..
Men det gör fortfarande ont, jag undrar fortfarande över om jag med den erfarenhet jag har idag kunnat göra något annorlunda.  Att det inte behövt sluta på det vis som det gjorde. 

Vi kanske aldrig riktigt förstod varandra, vad som orsakade din osäkerhet med andra människor,  människor som du ändå kände. Det vet jag inte, jag sitter inte inne med alla svar.
Men jag vet att jag älskade dig och att ta beslutet att du inte längre skulle finnas vid min sida är det tuffaste och jobbigaste beslutet som jag någonsin tagit.

Jag älskar dig fortfarande,  minns dina trix, och den clown du var. Din mjuka svarta sammetspäls, som jag grävde ner mina händer i.
Har många fina minnen med dig, som jag alltid kommer bära med mig. Även mindre fina,  och av dom har jag lärt mig utvecklas, att ta tillvara även de jobbiga minnena och förvandla dom till något bra.
Om du hade kommit in i mitt liv nu, hade det hela kunnat sluta annorlunda. Ja kanske,  jag är inte samma person som jag var då.
Vet att det inte hjälper att grubbla, att låta såren rivas upp. Men samtidigt tror jag det är bra. För om jag lättvindigt låtit en treårig hund somna in, så skulle jag inte vara en bra människa eller hundägare. 
Tårarna rinner och dom får rinna, du betyder fortfarande mycket för mig. Jag önskar vi kunnat fått en ny chans tillsammans,  att vi kunnat börja om nu. Just nu.  Men tyvärr får jag inte den chansen, du kommer inte tillbaka,  du finns inte bland oss mer, och jag var den som tog det beslutet att du inte skulle finnas här.
Jag är arg på mig själv och arg för att det blev som det blev. Jag skulle vara din trygghet,  den som fått dig att må bra. Men jag misslyckades och det känns skit.. Ännu nu 9 år senare, först nu skriver jag om hur det verkligen känns.
Jag blottar mig..