Love och Lukas talade om döden idag vid middagsbordet, dom undrade vem hästen var på bilden i havet som vi har på väggen. Kaisa, men hon lever inte nu.
Blev hon påkörd av en bil undrar Lukas. Nej hon blev sjuk och gammal, så hon fick avlivas. Vart tog hennes kropp vägen? Den tog mannen som avlivade henne med sig. Aha med en lyftkran?
För barnen är det så självklart att när man dör så har själen lämnat kroppen, och man kommer till himlen.
Barnen blir inte ledsna när dom pratar om döden, dom undrar var man gräver ner kroppen och om maskar äter upp den.
Dom har ännu inte kommit i kontakt med saknaden och sorgen som infinner sig när man mister någon som står en nära.
Jag vill inte att dom ska lära sig se på döden som något negativt, som ett slut. Även om den innebär en stor sorg. Jag vill också att dom ska våga prata och vara öppna om livet och döden.
Vi pratar mycket känslor i våran lilla familj. Vi berättar för varandra varje dag att vi älskar varandra. Vi både bråkar och blir sams. Det är ok att visa känslor, och prata om känslor.
Varför jag skriver det här inlägget? Vet inte riktigt faktiskt. Tycker det är intressant hur barn tänker. Hur mycket vi som föräldrar påverkar deras syn på livet och på döden.
Cefeus kennel 
En kompis son sa en så gullig sak när hans mamma berättade att vår pinscher Yaffi dött. Först frågade han vart Yaffi tagit vägen? Till himlen blev svaret. Efter en stund kom frågan dog Yaffi utomhus? Nej, varför undrar du det? Hur kom han annars till himlen? Det är ju tak på huset. 😉 ❤
Dom e ju för goa med sina funderingar
Jag tror det är viktigt att prata med barn om döden och om känslor i allmänhet. Det ska vara naturligt att känna och uttrycka sina känslor. Sen efter hand lär man sig också hur man ska hantera dom men om man inte vet att dom är okej att känna, hur ska man då förstå hur man hanterar dom. Blir glad när jag läser sådana här skrivelser av föräldrar =)
Ja, och jag tror även det är viktigt att dom får se att även vuxna kan bråka men bli vänner igen.
Du är klok Du Carro! Tack för Du delar med dig av er vardag.
Tack. Döden tycker jag själv är jobbigt att prata om. Men det hjälper mig att prata om det med barnen.