Allt som oftast är det helt underbart att vara mamma. En sån där lycka så man nästan spricker när man kramar och pussar på dom.

Men det är då och då också riktigt jobbigt, tufft och smärtfullt att vara mamma. Men det hör man om mer sällan.  Det är inget som man pratar om.
När det blir totalt kaos när man hämtar barnen på dagis, det buttas, skriks och bråkas. Man biter ihop, tårarna tränger på bakom ögonen. Man ser de andra föräldrarnas blickar, de som man just då känner har världens snällaste och lugnaste barn. Man klandrar och attackerar sig själv.
Var gick det fel, är jag en så dålig mamma som inte klarar av att lugna mina vilda barn. Man biter ihop för att inte skrika, inte förlora fattningen. Det är jag som är den vuxna och trygga, och jag vet att det inte hjälper med skrik och hot. Vet det, även om det ibland händer att jag skriker på mina barn och hotar med indraget lördagsgodis och ingen bolibompa. 
Att man under jobbiga lediga dagar hemma när barnen för sjuttonde gången ryker ihop, längtar till jobbet och att barnen får gå till dagis.  Och att man ibland räknar ner till sovdags.
Inget man gärna talar om eller skryter om, men tror inte jag är ensam. Man bryter ihop, man gråter och det känns som en helt omöjlig uppgift att uppfostra och lära de två mest älskade varelserna på jorden, vad som är rätt och vad som är fel.

Jag vet att jag har en ordentlig tur, och är lyckligt lottad som har två friska pojkar,  med en underbar make. Vi har fantastiska mormor, farmor och farfar som mer än gärna har barnen,  och barnen älskar att vara med dom.

Men ikväll bryter jag ihop, jag får gråta en stund när finaste pojkarna har somnat. För just nu känner jag mig som en dålig förälder, som inte alltid vet hur jag ska tackla alla situationer, och inte alltid vet hur jag ska vara den bästa mamman jag kan för mina barn..